Albertes mamma och krukväxterna

Alberte hatar krukväxter.

Har ni läst Alberte? Jag älskar Alberte. I första delen av trilogin (av norska författaren Cora Sandel 1880 - 1974) är Alberte den unga hemmadottern som gör alla besvikna, kanske mest sig själv. Familjen lever i en småstad i Norges nordliga ytterkanter, mellan fjällen och havet, i ett mörkt och kallt ingenting, där ingenting kan hända. Allting händer söderut. Söderut dit Albertes jämnåriga kamrater reser till rika släktingar, fästmän och utbildningar. Medan hon själv går kvar hemma, ständigt frysande och ständigt på sin vakt inför sin mor fru Selmer som förpestar familjens tillvaro via sitt eget missnöje över sig själv. Alberte är inte vacker, hon är inte begåvad, hon rodnar jämnt och är alltid tyst och allvarlig. Alberte är 100 % fel tycker fru Selmer.

På julafton när de andra fruarna nyfiket frågar Alberte:
– Vad gör du om dagarna då?
Och Alberte svarar
– Ingenting,
är förstås även detta fel enligt fru Selmer, som ingriper och förklarar att Alberte hjälper henne i hemmet. Men Alberte ruttnar inombords av att hjälpa fru Selmer i hemmet. Varje morgon dammar Alberte finrummet och alla små prydnadsföremål. Och så de förbannade krukväxterna. Fru Selmers ögonstenar. Palmer och aspidistror som ska dammas och torkas och duschas och pysslas med.

Här står Cora Sandel, eller Sara Fabricius som hon egentligen hette, bakom sin far. Familjeporträttet från 1895 ger en hint om var inspirationen till fru Selmers krukväxter kom ifrån.

De där växterna gör Alberte galen. Och som läsare förstår vi precis, vi kommer under huden på Alberte och suckar åt prydnadsföremålen och krukväxterna som står där som ett monument över tristessen och långsamheten och stillaståendet.

Allra tydligast blir det när notarien kommer med en stor blå hortensia till Alberte i födelsedagspresent. Notarien som jobbar åt Albertes pappa och verkar ha fattat tycke för Alberte enligt principen: vi två som blev över.

Alberte hyser från första ögonblicket fiendeskap till hortensian. [...] [V]äxtens format och något visst som ligger i luften får Alberte att känna ett tryck över bröstet. Sedan den kom in i huset känner hon hela tiden sitt eget hjärta. Det är som om det satt i kläm och slog och slog för att komma loss.

Till på köpet vägrar hortensian att dö, trots att Alberte glömmer att vattna den med flit. Den står där i finrummet dag ut och dag in och luktar död och liksom STÄLLER KRAV på Alberte. Men fru Selmer är på extra gott humör och ger Alberte små blickar som inte är helt fyllda av besvikelse. Historien får inte sitt slut förrän den blyga Alberte en dag pyr över och ilsket och med uppbrutna meningar ber den sorgsna notarien att sluta upp med att "skicka så stora blommor". Och den stackars notarien svarar saktmodigt "nej visst". Efter den incidenten går han omvägar när han ser Alberte.

Men jag kan inte sluta tänka på fru Selmer, Albertes mamma. Hon som var ung och intagande och gifte sig med Häradshövdingen, hamnade i en småstad, ständigt vändande på slantarna, ständigt besviken på sin man och sina barn och ständigt kämpande för att uppehålla fasaden i sällskapslivet. För henne är krukväxterna det finaste som finns. Något vackert att ta hand om och vårda. Något som skänker tröst i ett liv som inte blev som hon hade tänkt.

Och idag – när Alberte och alla de andra banat väg och brutit sig loss – känner jag så mycket solidaritet med deras mammor. De där kvinnorna som fastnade på en plats i livet där de inte var tillfreds och inte kom till sin rätt. Broderiet, knypplingen, sömnaden, pianoplinket, blomsterarrangemangen, matlagningen och allt annat fantastiskt som den här generationen skapade med sina händer blev för många själva sinnebilden av meningslöshet. Döttrarna behövde distansera sig från denna domän, och det tackar vi dem för varje dag.

Men låt oss också minns och hedra fru Selmer och hennes älskade krukväxter.

Fru Selmers favoriter

Palm, aspidistra och murgröna tronar i fru Selmers finrum. Även pelargoner och fuchsia omnämns i boken men de pryder bara fönstren i de fattiga torpen. I de fina salongerna däremot är modet ett annat. Tunga draperier och murriga färger gjorde rummen dunkla och det krävde ett krukväxtmode som klarade en hel del mörker. Därför föredrog de finare klasserna gröna bladväxter. Rumsgran och spjutbräken var också trendiga, och är det inte en monstera som skymtar i bakgrunden på Cora Sandels familjeporträtt? Den här typen av tunga gröna blad och eleganta bladverk syns fortfarande överallt, på bloggar och i fönster. Men Albertes mamma var alltså först. Always remember fru Selmer.