Emma Lundberg på Bullerbacken

Stort tack till Mats Nilsson som generöst delat med sig av berättelser och bilder.

Emma Lundberg

När min mormor gick bort ärvde jag en del av hennes trädgårdsböcker. I boksamlingen fastnade jag för ett gulnat exemplar där framsidan hängde på sniskan och där någon textat “Jane Röing-Zackrison. Julen 1936” med snirklig handstil. Jane var min mormors mor, och boken hette Trädgården, en länk mellan hemmet och naturen och var skriven av Emma Lundberg. Trots att hennes namn dyker upp ibland är det få som idag känner till hennes gärning. Hennes egna trädgård på Bullerbacken var hennes främsta verk, och av den finns idag mycket litet bevarat. Låt mig därför istället berätta om kvinnan som räknas som Sveriges svar på Gertrude Jekyll och som etablerade idén om trädgården som husets förlängning. 

Bullerbacken på 90-talet, fotograferad av barnbarnsbarnet Mats Nilsson som levde här med sin familj

Konstnärsjäl med öga för detaljer

Emma, född Bong (1869 – 1953), växte upp i Skåne med tre syskon och sin far som var bokbindare och entusiastisk naturvän. Modern dog i sviterna av barnafödsel när Emma bara var 5 år. Den unga Emma var konstnärligt begåvad. Hon hade erkänt bra färgkänsla och gick en kortare utbildning i måleri. Hon gifte sig tidigt, redan som 22-åring och fick fyra barn tillsammans med maken Carl. Men Emma fortsatte att måla hela livet. Hennes akvareller föreställer framför allt trädgården, dess växter, de fyra barnen och senare de många barnbarnen. Men det var först i och med flytten till Stockholm som Emmas trädgårdsintresse blommade ut.

Målning av Emma Lundberg

Maken Carl hade blivit anställd som dissident på NK och familjen lämnade Skåne för en lägenhet på Sveavägen. Och det är nu det händer, det som idag framstår som närmast osannolikt: År 1910 hamnar Emma i samspråk med en av arkitekterna bakom ett nytt bostadsområde på Lidingö. Hon frågar sig varför man nödvändigtvis måste placera husen mitt på tomten? Detta var ju den vackraste platsen för att anlägga trädgård! Emma föreslog istället att husen skulle ligga varsamt inplacerade längre bak på tomten. Någon dag senare blev hon uppringd av arkitekten och ombedd att bli konsult i dessa frågor, i utbyte mot en egen tomt på Lidingö. 

Detta blev startskottet för Emma Lundbergs karriär som en av tidens mest inflytelserika trädgårdsformgivare. 

Ur skissboken

Arts and Crafts kommer till Sverige

Emma var i grund och botten självlärd inom trädgårdsarkitektur, men inspirerades av sin barndoms skånska haver. Hon var beläst, vilket märks tydligt i hennes böcker som är strösslade av citat från allt mellan Linné till Ola Hansson och Keats. Hon prenumererade på tidningen the Studio, en engelsk tidning om konst och hantverk som var populär bland tidens konstnärer; tidningen återfinns bland annat även hemma hos Carl och Karin Larsson. Här stötte hon på bilder och idéer av den engelska arkitekten Baillei Scott som var en av Arts and Crafts-rörelsens tongivande figurer. Baillie Scott ritade vackra hus omgivna av stora perennrabatter i vacker kontrast till formklippta buskar, frodigt överhängda pergolor och strama alléer. 

Arts and Crafts var en idéströmning som växte fram i England och som influerade allt från konstnärer till arkitekter, hantverkare och trädgårdsskapare. Förespråkarna menade att skönhet och god design skulle genomströmma hela hemmet, ja hela livet, och vara tillgängligt för var och en, fattig som rik. Det var det idealet som Emma uppfylldes av och ville ta till Sverige.

Trädgården på Bullerbacken

Rester av Emmas trädgård. Foto Mats Nilsson

När Emma och hennes stora familj fick tillträde till tomten på 2000 kvm på Lidingö var huset inte byggt ännu vilket medförde att hon fick möjlighet att utforma trädgården samtidigt som huset ritades. Hon såg noga till att huset inte fick en hög sockel, som var fallet för de flesta andra villor som byggdes på Lidingö. Anledningen var att Emma ville uppnå en så tröskelfri övergång som möjligt mellan ute och inne. 

Allt som allt tog det nio år innan trädgården stod klar. Då hade familjen enbart odlat grönsaker de första åren för att bearbeta och förbereda jorden, som enligt Emma var “den styvaste kallaste grålera. Det var så hopplöst att jag grät.”

Emma ritar sin egen trädgård som ett antal intima rum. Närmast huset grönskar buskar och klätterväxter för att förankra det i landskapet. I anslutning till huset ligger sedan tydligt avskilda trädgårdsrum med olika namn och stilar. Här finns den stenlagda “inre gården” och den prunkande “rosengården” som förutom mängder av olika sorters rosor innehöll 28 stycken bågspaljerade Williamspäron i en lövgång. Dessa rum är ganska små och skapar samhörighet med huset.

Illustrationsplan över Bullerbacken

Åttioåtta pioner och en äppelallé

Vidare in i trädgården finns det berömda “pionlandet” där Emma odlade 88 olika sorters pioner, en av varje sort (!), och därutöver en rik blandning av perenner som gärna fick sprida sig med frö. Här finns också en äppelallé som leder upp mot huset, ett “plommonland” och en öppen gräsplan, och hon hade också bikupor som barnen hjälpte till med. 

Längst ifrån huset ligger “backen” med en naturalistisk plantering som gränsar mot den omgivande naturen. I utkanten av tomten planar trädgården ut i en liten stenmur och ett enkelt naturfärgat staket. Trädgården skulle ju inte bara knyta an till huset utan även till landskapet runt omkring.                         

Emma älskade växter, men var lika noga med materialvalen. De hårdgjorda ytorna var en del av konstverket som trädgården utgjorde, hon menade att de fungerade som en ram. Hon använde hårdbränt tegel i entrén, och göt egna cementplattor i en mängd olika dimensioner för att kunna skapa dynamiska ytor. Hon byggde också en lång stenmur med hjälp av sonen Hans (som senare blev geofysiker) som fungerade både som rumsavgränsning och planteringsyta. Och grindar och staket designades med dubbla syften, både för att fånga vinden och pryda sin plats.

Bullerbacken porträtterades flitigt i tidens hemma-hos reportage

Barnen och vännerna

Emmas fyra barn växte upp med stor kärlek till växter trots (eller kanske just därför) att Emma lät dem jobba flitigt i trädgården. De uppfostrades i Ellen Keys frimodiga anda om att låta varje barn få utveckla sin egenart och självständighet. Något som inte var självklart under denna tid. Alla barnen blir sedan framgångsrika i sina yrken. Dottern Barbro Nilsson gjorde karriär som textilkonstnär med eget väveri och hennes alster säljs idag för stora summor på auktionshusen. En av hennes slående vackra vävar föreställer en stiliserad version av just trädgården på Bullerbacken. 

Sonen Erik Lundberg utbildade sig till arkitekt, och har i skrifter angett modern och barndomshemmets stora betydelse för yrkesvalet. Mor och son utvecklar också ett nära samarbete och formgav och planerade ett tiotal trädgårdar tillsammans. En av de mer välkända beställarna var Estrid Ericson, kvinnan bakom Svensk Tenn, känd för att besitta Sveriges godaste smak. Hennes landställe Tolvekarna på Tyresö fick en utbyggnad ritad av Josef Frank och en trädgård ritad av Erik Lundberg i konsultation med Emma. De plommonträd hon valde åt Estrid växer än idag slingrande under pergolan på den stenlagda terrassen. Men det är tyvärr ett av mycket få inslag som finns kvar av Emmas skapelser.

Ett av barnbarnen roar sig under de spaljerade williamspäronen

Tiderna och trädgården förändras      

Under krigsåren på 1940-talet inträffade några rysligt kalla vintrar. Inte mindre än 47 av Emmas fruktträd på Bullerbacken frös bort. Vilken sorg det måste ha varit att förlora uppvuxna träd. Alla päronträd dog samt alla äppelträd, utom ett. Trädgårdens väggar hade nu gått förlorade. Dessutom hade barnen flyttat hemifrån: det var dags för en genomgång av hus och trädgård, nya idéer skulle omsättas. 

Emma gjorde på nytt ritningar för både hus och trädgård samtidigt, denna gång med hjälp av sonen Erik, arkitekten. Den rektangulära rumsindelningen i trädgården försvinner och ger vika för en öppnare planlösning. Det som tidigare var rosengården, pionlandet, gräsplanen och backen blev nu ett enda trädgårdsrum. Formerna var mer böljande och de öppna gräsytorna blev fler. Hon skapade naturliga flöden av låga häckar och buskar av rosor och hagtorn, vilka bildade en riktlinje från huset och ut mot den omgivande naturen. Låga staket, buskar och träd bildade nu en ram runt hela trädgården, som efter omläggningen gav intrycket av att vara ett enda sammanhängande trädgårdsrum istället för många små. 

Barnbarnet Paul var fotograf och använde trädgården för sina modebilder

Gräv och du skall finna en skatt

I sin första bok skriver Emma: “Varje tids människor fodrar trädgårdar efter sin mentalitet”. Idag är det inte många som drar bort missprydande grässtrån i gräsmattan för hand så som Emma gjorde (“Gräsplanen ska vara tät som ett sammet, jämn som ett golv och alldeles ogräsfri”), eller plockar av och bränner rosornas alla blad på hösten för att förhindra spridning av ohyra och svamp. Att skriva om Emma Lundberg är också att skriva om en försvunnen tid. En tid innan funktionalismens genomslag förändrade våra värderingar och intressen. Emma Lundbergs trädgård ersatte “både resor och nöjen”, för henne var det en konstform som var värd tid och omsorg därefter. Trädgården var liksom målet i sig. Detta var innan en skötsellkrävande trädgård blev hiskeligt gammaldags, och Emma Lundbergs trädgårdskonst glömdes bort.    

Emmas anda återfinns dock hos kända trädgårdsinspiratörer som influerades av henne, så som Ulla Molin. Och idag är hennes budskap om trädgården som förlängning av huset en devis som trädgårdsmästare och arkitekter får med sig från utbildningen. Så visst har Emma Lundberg gjort ett stort avtryck trots att hennes namn inte är välkänt längre. Och när vi nu dragit effektiviteten till sin spets är det kanske inte förvånande att vi börjar blicka tillbaka mot Emmas trädgårdsideal, där trädgården får vår fulla uppmärksamhet helt utan att vi kräver något tillbaka. Vi anar att det är just så som Emma skriver: “Gräv och du ska finna en skatt. Och jag grävde och grävde och skatten var min”. 

Emma Lundberg-trädgården på Millesgården

År 1997 gjordes ett optimistiskt försök att skapa en trädgård till Emma Lundbergs minne på Millesgården på Lidingö. Den skapades i samarbete med SLU och invigdes under kulturhuvudstadsåret men det har sedan dess inte funnits medel att sköta den, och den är idag stängd för allmänheten. I broschyren som togs fram i samband med anläggningen av trädgården står dessa ord att läsa om Emma: 

Emma Lundberg förbinder konst med natur på ett självklart sätt. Hon tar vara på naturen och gör den tydligare, hon bejakar djupt rotade, mänskliga behov att få skapa, påverka och vårda. Emma Lundbergs inställning till trädgård och många av hennes idéer upplevs idag som moderna. Hennes ideer ger plats för såväl skönhet som biologisk mångfald – och kan göra varje människa delaktig i naturens förändring. 

Emma Lundbergs växtfavoriter

Detalj ur Emma Lundbergs skissblock

Träd

Rosenapel                              Malus floribunda

Lind                                         Tilia cordata

Björk                                        Betula pubescens

Rosenhagtorn, formklippt          Cratageus x media “Pauls scarlet”

Fruktträd

Äpple Åkerö                             Malus domestica

Äpple Cox orange                  Malus domestica

Äpple Maglemer                     Malus domestica

Skuggmorell                            Prunus cerasus

Persika Waterloo                    Prunus persica

Plommon Victoria                  Prunus domestica

Päron Williams                       Pyrus communis          

Rosor

Vingros                                    Rosa serica f. pteracantha

Mandarinros                           Rosa moyesii

Honungsros                            Rosa helenae

Mossros                                   Rosa centifolia muscosa

Ros coupe d´hebe

Ros great western

Ros princess de lamballe

Kapucinros foetida bicolor

Buskar

Dvärgbenved                          Eunymus nanus

Idegran, formklippt                 Taxus baccata

Fläder                                       Sambucus nigra

Doftschersmin                        Philadelphus coronaris

Kameliaschersmin                 Philadelphus Virginalis-gruppen

Flockoxbär                               Cotoneaster multiflorus

Perenner

Praktröllika                      Achillea filipendula

Oktoberstormhatt         Aconitum carlmichaelii

Stjärnflocka                   Astrantia major

Höstöga                         Coreopsis verticilata

Daglilja                           Hemorocallis 

Akleja                             Aquilegia vulgaris

Höstanemon                Anemone “Honorine jobert”

Hjärtbergenia               Bergenia cordifolia

Vit krollilja                   Lillium martagon

Luktviol                       Viola odorata

Silveriris                       Iris palida

Brudslöja                      Gypsophila panicualata 

Höstvädd                      Lomelosia caucasica

Vinteriberis                  Iberis sempervirens

Lavendell                     Lavendula angustifolia

Sibirisk vallmo             papaver croceum

Julros                           Helleborus niger

Pion “Monsieur dupont” Detta är den enda av de åttioåtta pionerna som nämns vid namn