Historien om Cedric Morris och hans 90 irisar

Cedrik Morris med papegojan Rubeo

“Känner du till Cedrik Morris?” frågade min vän bokhandlaren när vi rensade ogräs på den gemensamma kolonilotten. Nej, det gjorde jag inte. Men medan vi brottades med kvickrötter i lerjord och min vän berättade att han numera är frälst på trädgårdsiris tack vare denna man, väcktes min nyfikenhet. Och inte blev jag besviken när jag senare började läsa på om konstnären och hans gård Benton End. En plats som just nu är på väg att återställas för att än en gång kunna erbjuda en unik mötesplats för konstnärer och växtfantaster.

Cedrik, Lett och Benton End

Cedrik Morris (1889-1982) har kallats Englands bästa blomstermålare och det märks att han hade en speciell relation till växter när man betraktar hans konst. Morris växte upp i Wales under 1900-talets början. Efter att som 17-åring ha misslyckats på antagningsprovet till officer gav sig Cedric ut i världen och arbetade både i Canada och New York innan han slutligen hamnade i Paris för att studera konst. Han blev avbruten av första världskriget, vilket förde honom hem till England igen, där han fortsatte att måla och umgås i konstnärskretsar. 

Det var i London han mötte den karismatiske konststudenten Arthur Lett-Heines, som nyligen hade gift sig och planerat att resa till Usa tillsammans med sin hustru. Det hela slutade dock med att den unga frun reste själv – medan Lett Haines och Morris kom att hålla ihop resten av livet. 

Arthur Lett Heines, eller Lett som hans vänner kallade honom, arbetade liksom Morris med måleri, men de båda skilde sig mycket i uttryck. Morris målade porträtt, landskap och blommor i kraftiga färger och med synliga penseldrag, medan Lett skapade postmoderna, surrealistiska verk och experimenterade med olika material. Trots sin talang skulle Lett med tiden börja ägna sig allt mer åt att stödja Morris i hans konstnärskap och ägna allt mindre tid åt sitt eget.

Iris and Tulips av Morris

Efter ett par år i London tröttnade paret på hur konsten mer och mer drogs in i den kommersiella karusellen. De sökte en fristad från detta och övergav storstaden för att flytta till Suffolk på den engelska landsbygden. År 1937 öppnade de tillsammans konstskolan med det otympliga namnet The East Anglian School of Painting and Drawing. Efter att deras första egendom brann ner (enligt ryktet var det den idag välkände konstnären Lucian Freud som oturligt nog låg bakom olyckan) hittade Lett och Morris sin plats på jorden: den lilla medfarna gården Benton End. 

The East anglian school of painting and drawing

Lett och Morris var inspirerade av den fria lärostil som tillämpades på konstskolor i Paris. Det intressanta var inte om någon ville köpa din konst, det viktiga var att du fann din egen väg i måleriet. 

Och Benton End lockade många. Förutom erfarna och oerfarna konstnärer frekventerades gården av en brokig skara av tidens inflytelserika kreatörer, så som floristen Constance Spry, kokboksförfattaren Elizabeth David och kompositören Benjamin Britten för att bara nämna några. Nyfikna grannar och byfolk välkomnades också. Skolan var nämligen inte bara känd för sin okonventionella lärostil utan också för sina goda middagar och vindlande samtal. Det var Lett som stod för matlagningen och den var ytterst modern för att förekomma i England, dessutom under krigstid. I trädgården odlades kontinentala grönsaker som sparris, kronärtskocka och mängder av örter. Här fanns också gäss och kycklingar och det gick inte nöd på någon trots ransonering. 

Många var de gäster som förtrollades av den unika värld som uppstod innanför murarna på Benton End, en värld av “konst, samtal, blommor, vin och god mat” för att citera en besökare. Atmosfären var bohemisk. Några formella lektioner förekom inte. Morris menade att det var essentiellt med en känsla av frihet och egen intution i allt skapande – en inställning som de unga konstnärerna kunde anamma även i sin vardag. Det var inte bara deras konst som influerades av Cedrik och Lett, utan hela deras liv.

När eleverna önskade feedback på sitt måleri gick man antingen till Lett i köket eller till Cedrik i trädgården för att få kritik. Lett klagade ofta på att Cedrik var en envis drömmare och att han själv fick sköta hushållet och administrationen och aldrig hann måla längre, men han fortsatte ändå år efter år med sin uppskattade matlagning och sitt intagande sätt att underhålla gästerna. Han muttrade ofta om att Cedrik lade allt för mycket tid på trädgården istället för sin konst. 

Naturalism och trädgårdsiris

Benton End var utöver sina målande bohemer känt för sin egensinniga trädgård. Cedrik såg på växter med en konstnärs ögon. Han värdesatte deras struktur och formspråk, ja dess skulpturala uttryck. Han samlade på ovanliga lökar och perenner som han planterade och lät sprida sig i stora sjok. Fröer och lökar samlade han på sina resor till medelhavet under vintrarna. Dit åkte han för att måla men kom aldrig hem utan nya rariteter att plantera i trädgården. Hans gäster, som ofta var erfarna trädgårdsmänniskor, förundrades över utbudet av växter som på den tiden var mycket ovanliga i England. Idag är många överens om att Cedrik Morris var först med den naturalistiska stil som senare vidareutvecklades av en av hans vänner, nämligen Beth Chatto, som blev djupt inspirerad av Cedriks trädgårdstil.

Och så var det färgerna. Cedrik Morris var noggrann med vilka nyanser han släppte in i sin trädgård. De skulle gärna ha en anstrykning av svärta i sig. Han avskydde till exempel laxrosa och lyckades själv odla fram en orientalisk vallmo i en grårosa ton som idag säljs under namnet Papaver Orientale Cedric Morris. Hans vänner kallade helt sonika färgen för Cedrik-pink. 

Kanske var det konstnärsblicken som gjorde att Cedrik Morris själv började förädla växter, trots att han föredrog rena arter. Det var den vackra trädgårdsirisen som blev föremål för hans idoga och långvariga försök att få fram de färgnyanser och former han älskade. Det är inte svårt att förstå varför Cedrik var svag för iris. Växten äger ett alldeles eget uttryck tack vare sitt arkitektoniska, vassa bladverk och sin svårbeskrivna blomform som Morris aldrig tröttnade på att måla. I en särskild del av sin trädgård lät han så runt 1000 frön varje år. Därpå väntade han tre – fyra år tills dess att blomningen inträffade, och valde sedan med noggrannhet ut de exemplar som uppvisade de kvaliteter han uppskattade. 

Irisar på vift 

Vi vet att Cedrik odlade fram minst 90 stycken irisar eftersom han var noga med att dokumentera sina experiment, alla med prefixet Benton i sitt namn. Men det var mycket nära att dessa gick förlorade efter Cedriks bortgång. Det är ju så med växter, att om ingen fortsätter att vårda dem och minnas deras namn försvinner de snabbt in i historiens mörker. Det är tack vare eldsjälen Sarah Cook som vi fortfarande kan njuta av Benton-irisar. Sarah Cook är själv framstående i branschen med en före detta titel som chefsträdgårdsmästare på Sissinghurst i bagaget. När hon som pensionär besökte en specialplantskola för irisar i Holland stötte hon på 17 stycken Benton-irisiar. De väckte minnet av Sarahs besök på Benton End som barn. Hon fortsatte att söka och det finns idag 25 sorter i odling. 

Sarah Cook menar att Cedriks irisar än idag besitter en särskild skönhet tack vare sin eleganta form och dämpade färgskala. År 2015 ställde hon ut sin samling på Chelsea Flower Show, och det blev startskottet för ett nyväckt intresse för Cedrik och hans värld på Benton End. Sarah Cook odlar numera alla sina återfunna irisar i sin egen trädgård. Några av de sorter som växer där är Benton Edward of Winsdor som påstås vara den första rosatonade iris som odlats fram, Benton Olive som är cremegul med lila streck och drar faktiskt åt olivgrönt i tonen. Den är “everybody's favorite” enligt Sarah Cooks.

Benton Olive

Benton End får en andra chans

Två av de många besökare på Chelsea Flower Show som fascinerades av Sarahs utställning och Morris måleri var paret Rob och Bridget Pinchbeck. Till sin förvåning upptäckte de att Benton End (som varit privatbostad sedan Morris död) faktiskt var till salu i samma veva, och det slutade med att Pinchbecks köpte gården. 

Paret valde att donera Benton End till The Garden Museum och i skrivande stund är arbetet i full gång med att restaurera Cedrik Morris hem och trädgård. Målet är att Benton End på nytt ska bli en plats för möten mellan olika konstformer och kreativa individer i alla åldrar, med ett uttalat syfte att bibehålla Cedrik och Letts ambition att ingjuta en känsla av frihet och integritet hos sina elever. Förhoppningsvis kommer besökare inom en snar framtid återigen passera in genom grindarna och försvinna in i en värld av blommor och konst. Och lyssnar man riktigt noga kanske det går att höra hur Cedrik och Letts spöken smågnabbas. 

I väntan på detta kan den som har vägarna förbi Suffolk göra en utflykt till Cedriks gravsten, kanske sätta sig på huk och lägga ner en iris, samt läsa den välförtjänta inskriptionen: 

Cedrik Morris. Artist – Gardener.